Gah
Har varit borta i Spanien nu, har haft det jättetrevligt, men när jag kom tillbaka till sverige blev jag lite såhära irriterad.
Tidningsrubriker rusade över mig, samhällsproblem babblades in i radion och allt kändes bara KRONPRINSESSAN HAR MÖHIPPA, det var väl inprincip huvudnyheten, sedan FLICKA DÖD, POJKE DÖD, PAPPA död och sedan var det massvis med onödiga nyheter, innan det stod i en liten notis att en man hade knivhuggits. Flera hade blivit mördade, och massvis med andra saker, demostranter dödade osv.
I Bilbao där jag b.la. har varit i världen stod demostranter utanför HM, HM var visst enligt dom semiter efter att ha öppnat en affär där, något år tidigare bombaderar Israel och Gaza varandra hej vilt, massvis dör, och man inser att det inte finns någon lösning. Folk kommer fortfarande att lida i Gaza, men ända så är det allmänt synd om judarna. Dom blev ju förintade, förstörda!
Allt är så meningslöst! Fortsätter dom döda varandra kommer ingenting att lösas! Det värsta är att konflikten kan inte lösas! Samma sak med massa annat! Eller kan det lösas? Massa är sånt, massa är sånt.
Massa människor svälter, död, jag klagar för jag är lite hungrig. Jag skulle aldrig vilja ha det sämre än vad jag har nu, men ända får jag så dåligt samvete. I Bilbao letade en man i soptunnan, mitt samvete försvann, jag kände mig ond, senare tänkte jag att jag skulle kunna ge honom 10 euro, han skulle kunna gå och köpa mat för dom pengarna. Men det gjorde jag inte. Han fick fortsätta leta, se olycklig ut. Och nu var det bara Spanien, jag kan knappt stå ut med tanken hur många hungriga barn som ser olyckliga ut, hur många romer som desperat försöker få mat och hur någon satt och gråt i Haiti.
Sedan tänkte jag på vad en NO lärare jag har haft har sagt, "... sedan beräknade den hära ekvationen hur lång tid det skulle ta för en civilisation att förgöra sig själv..." Alltså kan det sluta så för oss, och med kärnvapen är det inga problem.
Så krydda på lite livsfrågor som "varför lever vi för osv" och du kommer få fundera en jävla massa mkt.
Och jag är passiv, jag är passiv, och det anses lika syndigt det...
Men ändå så känner jag mig inte beskymrad eller ledsen. För det går som det går, det löser sig inte att bli ledsen. Tänk så alla sinnesförvirrade tonåringar!
//Ejja
